Retrato del Kjell Espmark

Kjell Espmark

Kjell Espmark

Skapelsen / La creación

Traducido por

Francisco J. Uriz

 

♦ ♦ ♦ ♦

La palabra   (Ordet)

Cuando seguisteis vuestro camino

por las pavorosas galaxias

y me dejasteis a este lado del Jordán,

os llevasteis una patria a medio hacer.

 

Me convertí en un montón de huesos desorientados

roídos por hienas y buitres

pulidos relucientes por viento y arena.

Pero los restos del tórax

retuvieron lo que entendió el abandonado.

 

Y lo que realmente soy yo en mí

no se rindió. Esta extraviada llama palpitante

ha vagabundeado por caminos polvorientos,

que no eran ni polvo ni caminos,

para buscaros a vosotros, los míos.

 

Quise poner mi palabra antigua

en vuestros sueños, sin despertaros. Susurrar:

La Creación todavía está incompleta.

Y es en vosotros en quienes confía.

Me imagino cómo os dais vuelta en el sueño

con manos que agarran el aire vacío

como para defenderse.

 

Pero ¿por qué yacéis tantos ahí,

desamparados y apretados unos contra otros,

en una especie de camastros de tablones sucios?

¿Y por qué estáis tan demacrados?

 

Yo quiero difundir en vosotros lo que he comprendido,

como círculos sobre un agua dormida.

Pero ¿por qué está el agua tan oscura?

Y ¿por qué se estremece sin cesar?

 

♦ ♦ ♦ ♦

Arioso   (Arioso)

Salí en tromba de la biblioteca de Alejandría

convertida en llamas.

Los nueve rollos de papiro que me habían albergado,

chisporroteando aún de amor traicionado,

se transformaron en chispas y pavesas ascendentes.

Y morí por segunda vez.

 

Fragmentos de mí quedaron como citas.

Mi palabra para cielo atrapó a un meticuloso ilustrado –

él se aferraba al escritorio

cuando el azul de repente se hizo azul mas intenso.

Un pronombre utilizado de forma inusual

fascinó a un gramático. La palabra

que se escribió en oro y verde – ¡un escarabajo! –

abrió sus élitros y despegó

para llevar su contexto a través de los siglos.

 

Otros fragmentos de lo que fue Safo

permanecieron como pavesas en los que pasaban

para “hacer regresar a quien ella había amado tanto tiempo”.

 

Palabras que quemaron el viento: ¿Qué querías tú de mí

cuando me partí como una astilla

“palpitando de deseo y de repente tan sin fuerzas”?

 

Sí, mi embriaguez seguía existiendo,

indultada por su hermano el fuego,

y encontró refugio en una mujer sola

en el verde resplandor de una lámpara de petróleo,

susurrando en la noche entre asombradas típulas.

Ella garabateaba poemas en hojas arrancadas.

Levantó la mirada cuando alguien gritó: ¡Emily!

– indefensa un instante.

Entonces mi vértigo se metió en su cabeza.

El repique en lo que eran mis oídos

se metió en los de ella

y yo sudaba en su piel

al pensar en el amado.

Claro que no entendí su idioma

y el dolor de los riñones no era mío.

Pero su estremecimiento no necesitaba traducción,

ni tampoco su violento rubor

que se notó hasta muy por debajo del cuello.

 

♦ ♦ ♦ ♦

Comentarios    (Några sakupplysningar)

El tema no es nuevo en mi obra literaria. Entre los papeles de trabajo que quedaron del poemario Försök till liv (Intento de vida) he encontrado este apunte de 1978: “Este es un trozo de la creación que se debe reconstruir, una y otra vez”. Y en la novela Missförståndet (El malentendido, 1989) se dice: “nosotros que llevamos la responsabilidad de continuar la creación.”

 

Un motivo recurrente, los huesos de los muertos que se levantan crujiendo, está tomado de Ezequiel: 37, en el que el profeta oye el crujir de huesos que se juntan, los ve cómo se cubren de nervios, carne y piel y transmite la orden de Dios al espíritu: “¡Sopla sobre esos muertos y dales vida!”

 

Arioso. Emily puede leerse como Emily Dickinson, la gran poetisa norteamericana de finales del siglo XIX.

 

Sermón de las aves. Génesis: 1:1, con su narración sobre la Creación.

 

El idioma. La idea del olvido como nuestro hogar se remonta a Heimfahrt ins Vergessen de Paul Celan. (El poeta se encuentra en el foco del texto.)

 

Fuga es una palabra que significa tanto huida como una forma musical.

 

♦ ♦ ♦ ♦

Ordet   (La palabra)

När ni drog vidare

ut bland skrämmande stjärnbilder

och lämnade mig hitom Jordan,

tog ni ett halvfärdigt hemland med er.

 

Jag blev en hop bortkomna knotor

gnagda av gamar och hyenor

och slipade blanka av blåst och sand.

Men resterna av revbenskorg

höll kvar vad den efterblivne förstått.

 

Och det som verkligen är jag i mig

gav sig inte. Denna vilsna fladdrande låga

har irrat längs dammiga vägar,

som varken var damm eller vägar,

för att söka er, de mina.

 

Jag ville lägga mitt ålderdomliga ord

i era drömmar, utan att väcka er. Viska:

Skapelsen är ännu ofullbordad.

Och det är er den hoppas på.

Jag anar hur ni vänder er i sömnen

med händer som griper i tomma luften

som för att försvara sig.

 

Men varför ligger ni så många,

hjälplöst tryckta mot varandra,

något slags bäddar av skitiga bräder?

Och varför är ni så utmärglade?

 

Jag vill sprida i er det jag förstått,

som ringar över ett sovande vatten.

Men varför är vattnet så mörkt?

Och varför skälver det oavbrutet?

 

♦ ♦ ♦ ♦

Arioso   (Arioso)

Jag störtade ut, förvandlad till lågor,

ur biblioteket i Alexandria.

De nio papyrusrullar som hyst mig,

ännu sprakande av sviken kärlek,

förbyttes i gnistor och stigande flagor.

Och jag dog för andra gången.

 

Fragment av mig blev kvar som citat.

Mitt ord för himmel högg tag i en lärd pedant –

han klamrade vid skrivpulpeten

när det blå helt plötsligt blev djupnande blått.

Ett pronomen använt på ovanligt sätt

förhäxade en grammatiker. Ordet

som skrev sig i guld och grönt – en skalbagge! –

öppnade sina täckvingar och lyfte

för att bära sitt sammanhang genom seklen.

 

Andra fragment av det som var Sapfo

blev kvar som flagor på de passerande

för att ”ropa tillbaks den hon länge älskat”.

 

Ord som svedde vinden: Vad ville du med mig

när jag klövs som ett vedträ,

”skakande av åtrå och plötsligt knäsvag”?

 

Jo, min berusning fanns kvar,

skonad av sin broder elden,

och fann en tillflykt hos en ensam kvinna

i det gröna skenet från en oljelampa,

susande i kvällen bland häpna harkrankar.

Hon klottrade dikt på avrivna lappar.

Såg upp när någon ropade: Emily!

– ett ögonblick försvarslös.

for min yrsel in i huvudet på henne.

Ringandet i det som var mina öron

tog plats i hennes

och jag svettades i hennes hud

vid tanken på den älskade.

Hennes språk begrep jag väl inte

och smärtan från njurarna var inte min.

Men hennes rysning krävde ingen översättning,

inte heller den häftiga rodnad

som kändes långt ner på halsen.

 

♦ ♦ ♦ ♦

Några sakupplysningar   (Comentarios)

Temat är inte nytt i författarskapet. I arbetspapperen bakom samlingen Försök till liv har jag funnit denna anteckning från 1978: ”Detta är ett stycke av skapelsen som måste återupprättas, åter och åter.” I romanen Missförståndet (1989) sägs: ”vi som bär ansvaret för den fortsatta skapelsen”.

 

Ett återkommande motiv, de dödas ben som rasslande reser sig, är lånat från Hesekiel 37, där profeten hör rasslandet av ben som fogas samman, ser dem få senor, kött och hud och befordrar Guds befallning till anden: ”Blås på dessa dräpta och ge dem liv!”

 

Arioso. Emily kan utläsas Emily Dickinson, den stora poeten i senare amerikanskt 1800-tal.

 

Fågelpredikan. Genesis: 1:a Mosebok, med dess berättelse om Skapelsen.

 

Språket. Tanken på glömskan som vårt hem går tillbaka på Paul Celans Heimfahrt ins Vergessen. (Poeten befinner i fokus för stycket.)

 

”Fuga” är ett ord både för flykt och för en musikform.

 

♦ ♦ ♦ ♦